Årets första dopp

Hur bra kan man ha det egentligen? Cykelns dubbdäck smattrar mot asfalten - jag är påväg in mot stan. Solen värmer och i Dalbyviken lyser sångsvanar och knölsvanar kritvitt mot vårens bleka jordtoner. När jag passerat Hammarskog når lukten av varma tallar min näsa och trastarnas kvitter mina öron. Jag bestämmer mig för att stanna vid Dalkarlskärret en sväng.

Vid Dalkarlskärret tar jag med mig cykeln in genom grinden. Av någon anledning får jag för mig att det är en bra idé att testa cykla lite på isen. Efter vissa besvär kommer jag ut på den sammanhängade isen en bit från stranden. Den bär vårisens alla kännetecken - sprickor, bubblor och sexkantiga figurer fyller isen som, i ärlighetens namn, börjar kännas mer som sorbé än is. Några gäss kacklar högljutt och klagar på min närvaro. Jag inser att det är lite onödigt att vara där ute mitt i sjön. Det var ju aldrig min avsikt att störa fåglarna.

När jag går in mot stranden tar jag en annan väg. En väg som ser så mycket bättre ut, en väg där den kompakta isen verkar gå hela vägen in mot stranden, en väg som är så bra enda till... det första fatala steget när min sko går igenom isen. Nu har bärförmågan försvunnit och också andra benet går igenom. I några sekunder står jag där som ett fån, med en cykel i händerna och vatten upp till knäna. Här skulle man kunna börja bli på dåligt humör. Men då hör jag en tranas varma och ljudliga rop. Det är ju vår och varmt i solen!

Jag lägger mig på en klippa och låter solen torka byxorna. En tofsvipa varnar från andra sidan sjön när en vandrare med hund passerar. Sävsparvar kivas inne i vassen. En ormvråk cirklar på uppvindarna just ovanför grantopparna. "Här skulle man kunna ligga och sova", tänker jag. Men inte idag. Jag hoppar upp på cykeln och hoppas att grusvägen är lättare att cykla på än Dalkarlskärrets is.