Under ytan

Idag har vi försökt komma åt livet under ytan i Dalkarlskärret. Beväpnade med varsin vattenhåv har jag och min dotter rotat runt i vattenbrynet. Runt oss fylldes luften av hussvalor och ladusvalor som tog för sig av kärrets luftburna innevånare. Men varken svalor eller gråhakedoppingens skrik fick oss ur fokus - vårt fokus var på livet under ytan.

Det är mycket växtdelar i vattenet. Eklöv och vissna blad från jättegröe ligger i tjocka lager under vattnet. Mängder av gråssuggor äter på växtdelarna och verkar vara Dalkarlskärrets dominerande småkryp under ytan. Gråssuggorna fascinerade min dotter som gärna tog upp en i handen. När jag sa att de var släkt med räkor så ville hon smaka en, hon gillar räkor, fast jag tyckte att det nog är bäst att koka den först. Trots ihärdigt tjatande på att få smaka så har hon nu somnat utan att ha ätit en gråssugga.

Vi hittade också en riktigt stor igel, en hästigel som är en släkting till blodigeln. Hästigeln suger inte blod av människor utan lever istället av snäckor. Sedan tog vi gråshuggor, mygglarver, iglar och en dykarbagge med oss i en hink. Nu lever de i vårt akvarium som vi har utomhus!

Afrika

”Hjälp”, skriker min dotter. ”En leopard jagar oss!” Hon och lekkamraten springer och gömmer sig uppe på en sten. Snart så börjar en ny lek och de springer ut mot klipporna nere vid sjön, klättrar på några stenar och hittar en lövhög. Löven flyger i luften och deras energi verkar outtömlig. Jag saknar den där energin, när leklusten tog över och platsen, tiden och rummet löstes upp.

Vid plattformen letar vi efter snokarna som var där förra veckan. Barnen springer genom grottan under flyttblocken. Varv efter varv springer de igenom grottan, ut på andra sidan och tillbaka via stigen. Jag känner mig lätt obekväm, för även om jag blir väldigt entusiastisk över deras lek så känner jag också sympati för den herre som sitter vid flyttblocket och väntar på att snokarna ska komma ut. Det finns bara en sak att göra; vi går på snokjakt.

Förra veckan höll ormarna till vid rosenbuskarna nedanför plattformen. Snart hittar vi en liten snok där, men den gömmer sig snabbt i gräset. Istället är det nere vid tallen och klippan nära sjön som vi får den bästa snokupplevelsen. Samtidigt som barnen plockar blåsippor för att ”mata snokarna” så kommer en snok slingrandes mellan mig och barnen. När snoken blir skrämd av barnen så sätter den av rakt mot mig. En halvmeter från mina fötter vänder den och sätter av mot buskarna. Det är nästan så att man vill be om ursäkt till snoken. Vi ville ju bara titta, inte skrämmas.

Barnens zoo

Har du tröttnat på de sömniga älgarna och slöa sälarna på Skansen? Tycker du att Svandammen inne i Uppsala saknar naturkänsla? Åk till Dalkarlskärret! Den öppna hagmarken vid sjön, med sina flyttblock och grotta är en spännande plats att upptäcka. De gamla ekarna ramar in sjön på ett sätt som ger ett uråldrigt intryck. Stigen runt sjön är bitvis lerig, men spängerna är en rolig utmaning för barn att balansera på. Om de skulle råka falla ner så blir de på sin höjd lite blöta och leriga. Staketet mot vägen gör att de inte kan springa ut framför någon bil.

Idag cyklade vi från dagis till Dalkarlskärret. När vi kom fram tog vi en fika och lekstund under ekarna. Min dotter bekantade sig med en gräsand. Efter att fågeln fått smaka på lite skorpor så började den följa efter oss och fick smeknamnet ”kompisen”. Samtidigt som vi testade hur bra klippblock och ekar var att klättra på så hörde vi gråhakedoppingarnas rop från sjön. Min lille son på drygt ett år sökte efter spännande saker bland eklöven med händerna samtidigt som gräsanden ”kompisen” gjorde samma sak med näbben. Det skapade en känsla av samhörighet mellan oss, gräsanden och sjön.

Arter: Två ormvråkar kretsade kärvänligt över åkrarna vid Hammarskog, en gråhakedopping simmade med bomaterial i näbben mot västra delen av sjön, smådopping hördes från sydvästra delen och rörhöna från norra.

Ormgrop

”Vad var det där för ett mystiskt läte?”, tänkte jag när vi precis fått fram fikat inne vid Dalkarlskärret. Det var ett nästan metalliskt högt svirrande läte som trängde igenom det allmänna kacklet från gäss, måsar och änder. Ganska snart kunde vi se att de vackra gråhakedoppingarna var tillbaka, men det var inte de som lät. Deras grisliknande skrik ljöd över kärret när de två fåglarna möttes. Vi såg också en svarthakedopping på andra sidan kärret, men inte heller den har ett sådan mystiskt läte. Förresten, ska förra årets dramatik återupprepa sig, eller kommer doppingarna att hålla fred i år? Förra året så dök gråhakarna plötsligt upp och körde bort svarthakarna från deras bo. Det går vilt till i Dalkarlskärret!

Vid några rosenbuskar precis nedanför plattformen, nära den stora klippan med en ”grotta”, stötte jag på ett bekant ansikte. Personen var djupt koncentrerad och försökte fotografera något. Vad var det som var så intressant där inne i busken? En humla som pollinerade en blåsippa, en vacker nagelört eller en tam rödhake? Det visade sig att det var vårkänslor som hade gripit tag om ett gäng snokar. Minst sju stycken slingrade sig runt varandra. Om jag minns det hela rätt så brukar honan vara den stora ormen i mitten. De mindre ormarna är hanar som försöker komma närmast honan för att kunna para sig med henne. Runt omkring den slingrande klumpen av ormar cirkulerade några andra snokar, uppenbart nyfikna men kanske inte riktigt mogna för att ge sig in i leken. Kanske väntade de på att ”den rätte” skulle dyka upp?

Just det! När jag kom hem så kollade jag upp vad det mystiska lätet var för något. Det visade sig komma från smådopping. Nu finns det alltså tre olika arter dopping i Dalkarlskärret, och alla tre brukar visa upp sig på nära håll! Men om du vill ha riktig action, då ska du söka upp ormgropen vid plattformen. Där lär nog inte hettan gå ur på några dagar, snokarna håller nog på så länge solen ligger på!

Arter:

Gråhakedopping (2 st), svarthakedopping (minst 1 st), smådopping (läte), rörhöna (1 st), kricka, brunand, vigg, knipa, brun kärrhök med flera. Dessutom blommande nagelört vid ingången, en liten liten blomma på en liten liten planta!

Årets första dopp

Hur bra kan man ha det egentligen? Cykelns dubbdäck smattrar mot asfalten - jag är påväg in mot stan. Solen värmer och i Dalbyviken lyser sångsvanar och knölsvanar kritvitt mot vårens bleka jordtoner. När jag passerat Hammarskog når lukten av varma tallar min näsa och trastarnas kvitter mina öron. Jag bestämmer mig för att stanna vid Dalkarlskärret en sväng.

Vid Dalkarlskärret tar jag med mig cykeln in genom grinden. Av någon anledning får jag för mig att det är en bra idé att testa cykla lite på isen. Efter vissa besvär kommer jag ut på den sammanhängade isen en bit från stranden. Den bär vårisens alla kännetecken - sprickor, bubblor och sexkantiga figurer fyller isen som, i ärlighetens namn, börjar kännas mer som sorbé än is. Några gäss kacklar högljutt och klagar på min närvaro. Jag inser att det är lite onödigt att vara där ute mitt i sjön. Det var ju aldrig min avsikt att störa fåglarna.

När jag går in mot stranden tar jag en annan väg. En väg som ser så mycket bättre ut, en väg där den kompakta isen verkar gå hela vägen in mot stranden, en väg som är så bra enda till... det första fatala steget när min sko går igenom isen. Nu har bärförmågan försvunnit och också andra benet går igenom. I några sekunder står jag där som ett fån, med en cykel i händerna och vatten upp till knäna. Här skulle man kunna börja bli på dåligt humör. Men då hör jag en tranas varma och ljudliga rop. Det är ju vår och varmt i solen!

Jag lägger mig på en klippa och låter solen torka byxorna. En tofsvipa varnar från andra sidan sjön när en vandrare med hund passerar. Sävsparvar kivas inne i vassen. En ormvråk cirklar på uppvindarna just ovanför grantopparna. "Här skulle man kunna ligga och sova", tänker jag. Men inte idag. Jag hoppar upp på cykeln och hoppas att grusvägen är lättare att cykla på än Dalkarlskärrets is.

Flitig som en myra

Hur långt har våren kommit egentligen? Idag är det dags att sätta våren på prov. Tidigare har Dalkarlskärret varit väldigt vintrigt. Visst har där funnits enstaka vårtecken, men hur många vårtecken behövs för att det ska vara vår? En svala gör ingen sommar sägs det ju. Upp till bevis!

När vi går igenom grinden in till Dalkarlskärret så verkar det mesta vara som vanligt, fast nog är det lite mindre snö. En traktor med personal från Hammarskog tar barnens uppmärksamhet i några minuter. Efter ett tag sätter vi oss i solen bakom den största eken där det är lä. Minstingen somnar och mitt större barn börjar leta ekollon. Det är ju mat som filurer ska äta!

I den södervända slänten har myrorna vaknat. De hopar sig i stora klumpar i solen. Det ser ut som att de säger ”hej” efter vintern genom att smeka varandra med sina antenner. Allt går lite i ultrarapid, kanske är de fortfarande inte riktigt uppvärmda.

När solen ligger på flyger två flockar med sångsvanar över oss och de trumpetar så att det ekar mellan träden. Några grågäss går in för landning på isen och kacklar högt. I skogen på andra sidan vägen sjunger en ensam trädlärka. Tillsammans med bofinkarnas och sånglärkornas sång blir det tydligt att våren är här. Det enda som saknas nu är att isen går så att sjöfåglarna och våtmarksfåglarna kan komma tillbaka.

Arter

7 tranor (norr om Dalbyviken), duvhök (hona, flög över vägen innan parkeringen), sångsvan (ca 20), grågäss (ca 10), en trädlärka, bofink, sånglärka, ringduva. Myror och spindlar!