”Hjälp”, skriker min dotter. ”En leopard jagar oss!” Hon och lekkamraten springer och gömmer sig uppe på en sten. Snart så börjar en ny lek och de springer ut mot klipporna nere vid sjön, klättrar på några stenar och hittar en lövhög. Löven flyger i luften och deras energi verkar outtömlig. Jag saknar den där energin, när leklusten tog över och platsen, tiden och rummet löstes upp.
Vid plattformen letar vi efter snokarna som var där förra veckan. Barnen springer genom grottan under flyttblocken. Varv efter varv springer de igenom grottan, ut på andra sidan och tillbaka via stigen. Jag känner mig lätt obekväm, för även om jag blir väldigt entusiastisk över deras lek så känner jag också sympati för den herre som sitter vid flyttblocket och väntar på att snokarna ska komma ut. Det finns bara en sak att göra; vi går på snokjakt.
Förra veckan höll ormarna till vid rosenbuskarna nedanför plattformen. Snart hittar vi en liten snok där, men den gömmer sig snabbt i gräset. Istället är det nere vid tallen och klippan nära sjön som vi får den bästa snokupplevelsen. Samtidigt som barnen plockar blåsippor för att ”mata snokarna” så kommer en snok slingrandes mellan mig och barnen. När snoken blir skrämd av barnen så sätter den av rakt mot mig. En halvmeter från mina fötter vänder den och sätter av mot buskarna. Det är nästan så att man vill be om ursäkt till snoken. Vi ville ju bara titta, inte skrämmas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar